Datateket

Idag (igår) har jag och minsta sonen varit till Datateket.

(Datatek är till för barn och ungdomar, 0-18 år, med behov av särskilt stöd och som befinner sig på nivån före läs- och skrivkunnighet.

Målsättningen är att initiera användningen av och sprida kunskap om datorns möjligheter vid lek. )

Han skulle dit för att testa olika lek och lär program.

Jag tror det kan vara en bra del i träningen för honom. Han får sitta max 1 timme/dag. Han måste inte sitta vid datorn varje dag, förstås.

Vår son har fått diagnosen infantil autism.

Autism är en kommunikationsstörning. Ett allvarligt funktionshinder som beror på en medfödd eller tidigt förvärvad hjärnfunktionsstörning.

I Sverige föds årligen cirka 100 barn med autism, de flesta av dessa är pojkar.

Personer med autism har stora svårigheter att bearbeta och förstå information så att de får helhet och sammanhang i sina upplevelser. De har också bristande förmåga

att förstå och leva sig in i andra människors tankar, känslor och behov.

Ibland förekommer t ex över- eller underkänslighet för vissa ljud, beröring, lukter och liknande, perioder av överaktivitet, sömn- och ätproblem och liknande.

Det finns mycket mer att säga om autism förstås.

Ett jobbigt och svårt problem vi har är att vår son brukar springa rätt ut i vägen (han förstår inte att det kan vara farligt). Han springer ut i vägen även fast det kommer bilar där och även fast jag försökt lära honom att man inte ska göra så.

Därför har vi fått ett staket runt vår tomt på baksidan. (Bostadsanpassning), inte så snyggt kanske men vad ska man göra? Viktigast är vår sons säkerhet.

Det känns bra att det fungerar så i samhället för tänk vad dyrt allt skulle vara annars om man fick betala o göra allt själv.

Jag älskar honom så mycket och vill/tänker göra allt för att lära honom och hjälpa honom i livet, även om det är jobbigt och man blir trött. Man behöver ett oerhört stort tålamod, det kan jag skriva under på.

Men han kan ju inte rå för att han har detta handikapp, stackars liten.

"Det räcker inte med kärlek" är en jättebra bok av Jenny Lexhed som jag nyss läst. Hon beskriver det så bra, hur en mamma känner och tänker inför sin autistiske son. Hur mycket kommer han att kunna lära sig? Hur kommer framtiden bli? Vad ska jag göra för att hjälpa honom på bästa sätt? Hur ska vi orka med?

Alla känslor som ploppar upp när man ser andra jämnåriga barns beteenden och färdigheter och hur lätt de lär sig nya saker mm, och så tänker man på hur mycket vi får kämpa, denna frustration man känner, för att få vår son att försöka göra samma saker......Det går inte att beskriva!!

Fast det känns tryggt att man i dagens samhälle har bra kunskaper om hur man ska hantera och bemöta autistiska personer. Förr i tiden när man inte visste så mycket kallade man de autistiska för "de tysta barnen" och trodde inte de kunde lära sig knappt någonting.

Men det kan de. Vår son brukar hjälpa mig att duka. Han protesterar ingenting, han skrattar och hjälper villigt till att ställa fram tallrikar på bordet.

Min nya, rara lilla hjälpreda här i hemmet. Hi, hi.... :)